Svensk elitfotboll (SEF) i samarbete med Karolinska Institutet (KI) håller för närvarande på att göra en inventering psykisk ohälsa bland spelarna i elitklubbarna, vilket kan låta som en god intention, men som i mångt och mycket kommer att göra mer skada än nytta. Psykisk ohälsa har blivit synonymt med ”att må dåligt”, vilket implicerar att en tillvaro i en miljö präglad konkurrens och kr skulle vara befriad från känslor besvikelse, frustration, ilska, uppgivenhet och skam. Inget kunde vara mer fel.
Vi måste inse och acceptera att alla inte har vad som krävs för att kunna hantera tillvaron inom elitfotbollen på ett konstruktivt sätt. Att säga att de som inte får spelet eller tillvaron att fungera lider psykisk ohälsa gynnar ingen och bidrar definitivt inte till att komma tillrätta med den underliggande orsaken till att många spelare inte känslomässigt klarar att hantera kren och förväntningarna, d.v.s. verkligheten och verkligheten på elitnivå.
Jag har under mer än 20-års tid hjälpt elitidrottare inom olika sporter att optimera sina prestationer. Klienterna har tillhört toppskiktet inom respektive sport och tillhört landslag och deltagit i OS. I mitt arbete har jag bl.a. använt resultaten från relevanta studier och erfarenheter från några de främsta inom sport, näringsliv och militära specialförband.
Under de här åren har jag sett en radikal förändring hos fotbollsspelare födda kring millennieskiftet i jämförelse med dem födda i början på 1980-talet. Generationen födda på 80-talet var mer beslutsamma och pragmatiska i sitt förhållningssätt till fotbollen. Förluster och att bänkas var motiverande och fick spelarna att arbeta ännu hårdare. De hade den mentala och känslomässiga styrkan som behövs för att kunna hantera bakslag, skador och visande. De gick inte ut i media och kritiserade klubben, laget eller tränaren när de inte fick spela, de bet ihop och jobbade hårdare istället. De var känslomässigt starkare vilket hjälpte dem att ta sig igenom tuffa utmaningar, både privat och ute på planen De var väl medvetna om att elitfotbollen var fylld utmaningar och att det krävdes beslutsamhet och vassa armbågar för att lyckas.
Generationen född kring millennieskiftet har inte samma känslomässiga styrka utan har betydligt svårare för att hantera bakslag och visande. Många dem verkar tycka sig vara berättigade till framgång och har svårt att hantera tillvaron när framgången uteblir.
Naturligtvis är detta en grov generalisering, men trenden är tydlig och fler och fler unga spelare har allvarliga problem med att hantera sina känslor och blir lätt överväldigade dem när saker går emot dem. Det är inte så att kren blivit större, de har alltid varit stora, men många unga spelare tycker att det är svårt att leva upp till dem och ”mår dåligt” på grund dem. I det sammanhanget är det lätt att säga att spelaren lider det som kommit att kallas för psykisk ohälsa, men… det handlar inte om psykisk ohälsa, utan om bristen på känslomässig styrka som bär en igenom bakslag och tuffa utmaningar. De är känslomässigt svaga.
Det finns framför allt 2 kategorier känslomässig svaghet som blivit definierade som psykisk ohälsa, men som inte har ett dugg med psykisk ohälsa att göra. Den första kategorien drabbade är de som mår dåligt på grund att livet inom elitfotbollen inte blivit som man önskat. Man kommer med en förväntan på att ta sig in i startelvan och sen göra en raketkarriär. Men när man inte lyckas prestera som man önskar under matcherna, så hamnar man i konflikt med ens självbild och verkligheten. Till en början hittar man ursäkter och bortförklaringar, men verkligheten kryper sakta men säkert närmre för varje dag. Till slut når man den kritiska massan och ens känslomässiga svaghet tar ut sin rätt. Man släpper taget och ger upp. Den handlingen kommer många att diagnosticeras som psykisk ohälsa, fast det handlar om spelaren oförmåga att hantera sina egna känslor när det inte går som han vill.
Den andra kategorien är spelare som gör en raketkarriär och lyckas med det mesta och röner stor framgång. Om man inte har Zlatans mentala och känslomässiga muskler är det lätt att börja tvivla och undra hur länge man kommer att kunna prestera på samma höga nivå. Så fort tvivlet satt klorna i en är man ett lätt offer om man är känslomässigt svag. Hjärnan som är konstruerad för att hitta fel kommer att konstruera det ena scenariot efter det andra om vad som kommer att hända när ens stjärna börjar dala. Rädslan och paniken för att inte kunna fortsätta prestera och leverera på samma nivå skapar stress. Stress som sakta men säkert bryter ner en känslomässigt svag spelare och bidrar till att spelaren inte kan prestera på samma höga nivå. En självuppfyllande profetia som tyvärr skördar många ”offer” bland spelarna varje år.
Medan det tagit många år att etablera den mentala betydelsen spelet för spelarna och därmed öppnat upp dörrarna för idrottspsykologiska rådgivare och mentala tränare, så har vi inte ens börjat tala om den känslomässiga betydelsen för att kunna optimera förutsättningarna för spelarna att prestera på sin högsta nivå. Vilket är obegripligt med tanke på att fotboll mer än något annat handlar om känslor. Det här ska inte missförstås och tolkas som att lösningen är att ”dalta” med spelarna, eller att ha regelbundna känslomöte. Tvärtom, det handlar om att hjälpa unga spelare att bli känslomässigt starkare genom att hjälpa dem att utmana sina känslomässiga begränsningar. Det görs genom att regelbundet hjälpa spelarna att konfrontera saker som till en början kan kännas lite obehagligt, men efter lite exponering och hantering obehaget, bidrar till att göra spelaren både mentalt och känslomässigt starkare.
Svenska elitklubbar måste arbeta medvetet och strategiskt med spelarnas känslomässiga styrka för att både öka spelarnas välmående och kvaliteten på svensk elitfotboll.